I Måndagsmorse så slog det mig vid frukostbordet att jag inte en enda gång har tränat med Nova på klubben denna vår.
Förfärligt! Förra året vid den här tidpunkten så hade jag tränat där vid x-antal tillfällen. Men förra året så hade jag ju oxå ett mål: Att jag skulle starta henne i Lkl1 i början av Maj, så blev dock inte falllet och när jag några tävlingar senare äntligen startar så övertar nervositeten och slutar med ett ”snesprång” av Nova.
Bild från tävlingen
Jag hade så innerligt hoppats med denna tävling att min värsta nervositet skulle släppa, att vi skulle gå in på plan och ha kul och att det skulle ge mig mersmak inför fler kommande tävlingar. Tvärtom blev det dock raka motsatsen och jag fick istället känslan av: aldrig mer…
Nu så här i efterhand kan jag faktiskt skratta åt det men rädslan inför en ny start är fortfarande väldigt skrämmande… Samtidigt som jag såååå gärna vill men vågar jag lita på henne? Eller skulle hon kunna sticka igen? Det finns ju som inga garantier för det när det gäller den här lilla damen 
Däremot så fick jag ett kvitto på att när hon går bra så går hon jäkla bra för det gjorde hon verkligen under träningen i måndags på klubben. Och nu menar jag inte rent poängmässigt utan attitydmässigt.
Hon ville verkligen träna och några tecken på att hon skulle kunna sticka iväg till någon lek-kompis existerade inte.
Jag var även extra tydlig med att markera när vi tränar och när vi vilar, vilket jag tror är extremt viktigt för just henne.
Om jag kräver 100% fokus av henne så får det ju inte fallera i att jag inte kan ge henne 100% av mig själv.
Så, när ska vi tävla nästa gång? Don ask! 
Dagens visdom: Att vara älskad är att leva i bojor.
