Nimbus!

För en gångs skull var han snabb, han ligger här brevid mig, utslagen och snarkar…
Djupt snarkar han också…
Så där djupt att man vet att han mår gott, så där djupt att man vet att han håller på att bli gammal…
Det borde vara ett friskhetstecken men för honom så lovar jag inget.
Han är inte som alla andra, har aldrig varit, och kommer aldrig heller att bli.
Så många broar han brännt men samtidigt så många ljus han tänt, för nära och kära, som faktiskt kommit honom nära…
Jag ser och förundras hur det hela en gång kunde stundas,
hur jag en gång hade så fel, var inget jag hade räknat me….
Nu är det som det är och jag håller honom för alltid kär.
Ni må säga vad ni vill, men å andra sidan så vet ni inte hur det ligger till…
Då han betyder allt för mig, oavsett vad det säger dig….